.

I går morse vid ca 01.00 så tog min morfar sitt sista andetag :'(

Jag fick 'nyheten' på eftermiddagen när Pappa kom hem. Han sa att vi behövde prata och när han sa de första orden så började tårarna rinna längs mina kinder, fick nästan andningssvårigheter. Spenderade en halvtimme gråtandes i pappas famn och resten av kvällen så rullade tysta tårar ner för mina kinder. Världens bästa kompisar satt och tröstade mig på MSN, tack för att ni finns för mig! Jag behöver er verkligen just nu! Men varje gång jag fick förklara för någon om hur moster hade suttit bredvid hans säng när han sov och hört honom ta sitt sista andetag & allt det där, så började tårarna rinna hysteriskt och jag gick in på toan flera gånger för att få vara för mig själv.
Jag skulle ha fått träffa honom igen om mindre än en månad! :'( Jag fick inte ens säga hej då! Han var den starkaste människan jag kände. Rökte pipa från 20 års ålder, och ändå så levde han pigg & kry i hela sitt liv. Han skulle fyllt 97 i höst, så man kan ju inte direkt säga att han dog i förtid. Och han dog på det sättet han alltid velat, på den platsen. Man kan bara se det positivt. Han har det bra nu..

Men vetskapen om att jag aldrig mer kommer få träffa honom, aldrig någonsin mer höra hans röst eller känna den eckliga lukten av hans pipa, aldrig mer.
Biljetterna är fortfarande bokade, så upp till byn ska jag ju i alla fall. Jag vet inte om jag kommer klara av att bo i huset som han tillbringat de senaste 60 åren i. Som han dött i. Men jag vill, för på något sätt kanske det kan bli ett sätt för mig att säga hej då på. Han kommer alltid leva i det där huset.

Jag kan inte förstå hur han faktiskt för bara 2 dygn sedan, pratade, åt, gick och ANDADES. Men nu, ingenting.
Bara 2 dagar sen.... <3